En gång i tiden, i en mycket avlägsen by, fanns en gammal varpmaskin. Byborna använder detta en speciell maskin för att göra tyg som var känt som chirka. De var relativt stora och krångliga och bestod av många bitar som fungerade tillsammans. Med denna maskin tillverkade byborna många saker som kläder, filtar och annat tyg som de använde i sitt dagliga liv.
Den där gamla varpmaskinen har en livstids användning bakom sig. Sänds genom generationerna som ett arvegods. Och den där maskinen, som symboliserade deras folks historia och hur bra de var på att väva, var värdefull för alla bybor. Med tiden, när livet förändrades med befintliga, uppfanns andra nya maskiner och gamla vävmaskiner användes inte igen utan bara lämnades kvar tills folk glömmer hur den används. När det förblev tyst i det dammiga hörnet och väntade på att någon skulle komma ihåg.
Lyckligtvis kom dock byns äldste - som var kloka och inte hade glömt hur man körde maskinen när de passerade puberteten - för att hjälpa dessa barn. Medan det fortsatte, slog de sig alla till ro med den gamla maskinen och började beskriva många utmärkande saker som fanns runt de rostade komponenterna förutom smidiga bobiner av använt material som hade snurrats till en gång förtjusande tyg. Föräldrarna ledde faktiskt barnen igenom hur de skulle montera och använda det, så att de kunde komma på själva. Barnen satt vid sin mammas fötter och stirrade i hänförd fascination, när hon böjde sig mot vävstolen och de först fick veta om den underbara magin som väver.
Barn lärde sig om den gamla varpmaskinen och blev entusiastiska. Naturligtvis var de snabba med att prova denna själva! Han började leka med olika material, färger och tryck. Varje gång blev resultatet att de gjorde alla möjliga härliga nya kläder och filtar som ingen i byn någonsin hade sett förut. Med den gamla maskinen blomstrade de sin kreativitet genom att implementera idéer i verksamheten.
Ju mer barnen tränar, blir skickliga på att väva in och ut ur en kurs med händerna hållna... de kunde inte förbli exalterade över det. De började lära folket i deras kvarter och några grannar hur man använder den här gamla varpmaskinen som de precis har lärt sig. De lärde sina vänner att göra intressanta mönster och mönster, de tog med sig vävkultur i hela byn. Alla ville vara med, det fanns så stort intresse för att skaffa sig denna stora färdighet.
Det dröjde inte länge efter det att en saga om den gamla varpmaskinen började berättas i och omkring hennes by. Det började ses som mer än bara en gammal maskin, en symbol för historien och kulturen som lever i den här byn. Byborna var stolta över sina vävförmåga såväl som de vackra föremål de kunde skapa. Men i processen räddade de en tradition på gränsen till utrotning.
Båtbyborna visste att maskinen var skröplig och måste skötas med. De skötte elden väl och ofta för att se till att den skulle hålla i många år till. De ville att den orörda arealen skulle vara något för alla framtida generationer att njuta av, och även för att deras ägare skulle komma ihåg hur viktigt det var när de läste om dess historia med konstgjort ljus.
