Länge sedan, i ett mycket avlägset landsbygd fanns det en gammal spänningsmaskin. Byborna använde denna speciella maskin för att göra tyg som kallades chirka. De var relativt stora och otympliga, bestående av många delar som fungerade tillsammans. Med denna maskin gjorde byborna många saker som kläder, täcken och annat tyg som de använde i deras dagliga liv.
Den gamla spänningsmaskinen hade en lång livstid bakom sig. Den överlevde genom generationer som ett familjeärföremål. Och den maskinen, som symboliserade historien om deras folk och hur skickliga de var på att väva, var dyrbart för alla byborna. Med tiden, när livet förändrades och nya maskiner uppfunnits, användes den gamla vävmaskinen inte längre utan lämnades ifrån sig tills människor glömde bort dess användning. När den förblev tyst i en dammig hörna, väntade den på någon att komma ihåg.
Tacksamt nog kom de äldre i byn – som var kloka och hade inte glömt hur man använde maskinen trots att ha passerat puberteten – för att hjälpa dessa barn. När alla hade samlats kring den gamla maskinen började de beskriva de många speciella sakerna som fanns kvar runt de rostiga delarna, förutom de smidiga snarorna av användt tyg som en gång hade spinnats till vackra stoff. Föräldrarna gick faktiskt igenom med barnen hur man monterade och använde den så att de kunde få förståelse på egen hand. Barnen satt vid deras mors fötter och stirrade fascinerat när hon böjde sig över väwstrycket, och där lärde de sig för första gången om det underbara magi som är vävning.
Barnen lärde sig om den gamla spännmaskinen och blev uppskrämda. Naturligtvis var de snabba att försöka ut det själva! Han började leka med olika material, färger och mönster. Varje gång var resultatet att de gjorde alla slags vackra nya kläder och täcken som ingen i byn hade sett förut. Med den gamla maskinen blomstrade deras kreativitet genom att implementera idéer i operationer.
Ju mer barnen övade, blev de skickligare på att väva in och ut genom en kurs med sina händer hållna… de kunde inte förbli uppslagna av det. De började lära folk i deras kvart och några grannar runt hur man använder den här gamla spännmaskinen som de nyss hade lärt sig. De lärde sina vänner göra intressanta konstverk och mönster, de förde väv-kulturen över hela byn. Alla ville vara med, det var så mycket intresse för att fånga denna fantastiska färdighet.
Det var inte länge efter det, som en berättelse om den gamla spännmaskinen började spridas i och runt hennes by. Den började ses som mer än bara en gammal maskin, ett symbol på historien och kulturen som lever i denna by. Byborna var stolta över sina vävskickligheter samt de vackra föremål de kunde skapa. Men i processen räddade de en tradition som stod på gränsen till utdöden.
Båtbyborna visste att maskinen var fragil och behövde tas hand om. De underhöll elden väl och ofta för att se till att den skulle hålla i många fler år. De ville att den okränkta marken skulle bli något för alla framtida generationer att njuta av, och också så att deras ägare skulle komma ihåg hur viktig den var när de läste om dess historia vid någon artificiell lyskälla.